Har jag förlorat mig själv?
Hur man än försöker lyckas man aldrig må bra. Hur mycket man än försöker vända och vrida på saker så kommer alltid skiten till en. Ska jag vara ärlig, vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar! Det var inte såhär jag ville att mitt liv skulle bli.
Jag är väldigt duktig på att dölja all depression bakom det där fejkade leendet som jag var dag har. Utåt sett säger alla att jag ser så pigg och glad ut, och verkar vara en lyckans tjej. Tvärtom, max 20 % består av saker som gör mig glad i mitt liv just nu, och resterande 80 % består av depression, saknad och ensamhet! eller vad man nu ska kalla det.
Motgångar har vi alla, men såhär många?
Kan ärligt inte komma på en enda sak som känns 100% lyckligt i mitt liv längre. Varken familj, släkt, vänner eller kärlek.
Familjen är splittrad sen många år och kommer aldrig kunna repareras helt utan det kommer alltid finnas gamla saker som påminner.
Släkten är helt och hållet näst intill splittrad. Varför kan man bara inte lära sig att älska och ta vara på det man har? Ne istället är det lättare att stöta bort de som står en närmast och fly från allt.
Vänner, ja nu höll jag nästan på att skriva vad är det? Men jag har ett fåtal vänner som jag har förtroende för och som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta och skulle göra vad som helst för. Det är allt som någonsin är värt att nämnas. Har ödslat alldeles för mycket tid på vänskap som man trodde skulle vara för evigt men som blev som bortblåst över en natt bara, utan att man vet anledningen?
Det är tydligen väldigt lätt att släppa taget om mig verkar det som.
Så 2009 resulterar i mycket förlorad vänskap som en gång betytt oerhört mycket för mig i allafall.
Många kärlekar igenom åren har krossat ens hjärta oerhört mycket, men det är bara att kämpa och gå vidare. Men 2009 hände något, jag kände något som jag aldrig någonsin har känt för någon annan. Trodde verkligen det var ömsesidigt, men bara över en kväll slängs det ut rakt i ansiktet "jag vet inte vad jag vill längre, om jag vill vara tillsammans eller inte?" dessa ord etsar sig fast i huvudet och kommer om och om igen för att påminna om vad som gått förlorat. Hur förblindad kan man egentligen bli, att man inte ser vad som håller på att hända fören det är försent? Jo jag vet, jag var inte den enda som blev totalchockad utav dessa ord. Ingen visste något enligt alla, alla trodde som jag att det var djup kärlek. "Ni såg så kära ut, och han prata jämt om dig".
Det har nu nästan gått ett helt år sen första gången vi pratades vid och började bli nyfikna på varandra. Man minns varenda dag som om det vore igår. Nästan varje klockslag finns i minnet också, varför kan man inte bara låta dessa minnen rinna ut? Jo, för har någon en gång stulit ditt hjärta är det inte alltid lika lätt att ta tillbaks det och bygga upp det till helt igen.
Det kommer alltid fattas en bit, för den stal du ifrån mig.
Jag orkar inte längre, jag har inga krafter eller ork kvar. Känns som om jag förlorat mig själv helt och hållet. Vet inte ens längre vem jag är, om jag ens är någon längre.....
Godnatt...
/M,
Jag är väldigt duktig på att dölja all depression bakom det där fejkade leendet som jag var dag har. Utåt sett säger alla att jag ser så pigg och glad ut, och verkar vara en lyckans tjej. Tvärtom, max 20 % består av saker som gör mig glad i mitt liv just nu, och resterande 80 % består av depression, saknad och ensamhet! eller vad man nu ska kalla det.
Motgångar har vi alla, men såhär många?
Kan ärligt inte komma på en enda sak som känns 100% lyckligt i mitt liv längre. Varken familj, släkt, vänner eller kärlek.
Familjen är splittrad sen många år och kommer aldrig kunna repareras helt utan det kommer alltid finnas gamla saker som påminner.
Släkten är helt och hållet näst intill splittrad. Varför kan man bara inte lära sig att älska och ta vara på det man har? Ne istället är det lättare att stöta bort de som står en närmast och fly från allt.
Vänner, ja nu höll jag nästan på att skriva vad är det? Men jag har ett fåtal vänner som jag har förtroende för och som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta och skulle göra vad som helst för. Det är allt som någonsin är värt att nämnas. Har ödslat alldeles för mycket tid på vänskap som man trodde skulle vara för evigt men som blev som bortblåst över en natt bara, utan att man vet anledningen?
Det är tydligen väldigt lätt att släppa taget om mig verkar det som.
Så 2009 resulterar i mycket förlorad vänskap som en gång betytt oerhört mycket för mig i allafall.
Många kärlekar igenom åren har krossat ens hjärta oerhört mycket, men det är bara att kämpa och gå vidare. Men 2009 hände något, jag kände något som jag aldrig någonsin har känt för någon annan. Trodde verkligen det var ömsesidigt, men bara över en kväll slängs det ut rakt i ansiktet "jag vet inte vad jag vill längre, om jag vill vara tillsammans eller inte?" dessa ord etsar sig fast i huvudet och kommer om och om igen för att påminna om vad som gått förlorat. Hur förblindad kan man egentligen bli, att man inte ser vad som håller på att hända fören det är försent? Jo jag vet, jag var inte den enda som blev totalchockad utav dessa ord. Ingen visste något enligt alla, alla trodde som jag att det var djup kärlek. "Ni såg så kära ut, och han prata jämt om dig".
Det har nu nästan gått ett helt år sen första gången vi pratades vid och började bli nyfikna på varandra. Man minns varenda dag som om det vore igår. Nästan varje klockslag finns i minnet också, varför kan man inte bara låta dessa minnen rinna ut? Jo, för har någon en gång stulit ditt hjärta är det inte alltid lika lätt att ta tillbaks det och bygga upp det till helt igen.
Det kommer alltid fattas en bit, för den stal du ifrån mig.
Jag orkar inte längre, jag har inga krafter eller ork kvar. Känns som om jag förlorat mig själv helt och hållet. Vet inte ens längre vem jag är, om jag ens är någon längre.....
Godnatt...
/M,
Trackback